Service = oviktigt i Sverige?

Efter att ha landat, både fysiskt och mentalt efter min första USA-resa slår det mig. Jag saknar deras service-anda och vill ha den här – för jag vill inte flytta! Jag har höga krav på service, det vet mina vänner om. De brukar känna sig obekväma när jag på restaurang, skickar tillbaks maten eller ber om mer. I den stunden blir jag oförstående. Jag ber dem ju bara att göra sitt jobb, jag ger dem en chans att utveckla sig själva och sin verksamhet. Jag gör för dem, detsamma som jag önskar att alla gör gentemot mig. Är det inte så vi ska göra, satsa på det bästa, det är vi väl värda!?

"Hi, my name is Sarah, I gonna help you and make sure you´ll have a nice meal. Just let me know if ypu need something!" Överallt möttes jag av glada, positiva miner och en vilja att göra mig nöjd. I restauranger, klädbutiker och mataffärer - överallt denna härliga service. Oavsett om den som jobbar i butiken var 18, 22, 45, 39, 48, 62, år - oavsett om personen var en man/kvinna, eller en tjej/kille. Därtill bjöd många på sig själva utan att ha betalt för det, vardagliga situationer, "can I help you?". Varför är det inte så här hemma?

Själv är jag uppfostrad att ge god service. Farmor hade kiosk, farfar åkeri, morfar var konsumhandlare och pappa har haft mack. Från barnsben har jag fått lära mig att kunden ska man ta hand om på bästa sätt, oavsett vem det är och vilket humör man själv har. Det är jag glad över! Ibland har jag dock önskat något annat, att vara som "alla" andra - och vara nöjda med det jag anser vara dålig service, vilket jag tycker många är. Ja, tänk om jag kunde bortse från att maten jag beställt är osmaklig, att brödet är torrt, kaffet ljumt, att den som hjälper mig är snäsig, ger mig sura miner och har ett ointresse för mig som kund. Ja, tänk om! Men nej tack, det hade jag inte velat.

Vad beror då denna enorma skillnad i service på? Är anledningen att de i USA sparkar den som inte sköter sig? Finns det i USA en större trygghet och en egen önskan att vara trevlig? Är de bättre på ta kritik? Är ledarskapet i USA mer tydligt? Ja, kanske. Ibland önskar jag att de som inte gör ett bra jobb fick gå från sina jobb, men oftare/alltid önskar jag istället chefer satsade på att öka nivån av servic och såg det som något självklart. Samtidigt önskar jag att alla svenskar kunde vara mer självklara, tycka att de var bra och vara stolta över att sälja jeans, servera lunch, fika och middag. Då tror jag att service-andan skulle vara enklare att jobba upp och bli mer naturlig. På samma sätt önskar jag att alla som jobbar inom exempelvis vården hade samma stolthet och gav samma service. För att lyckas tror jag svensken behöver bli bättre på att ta saker professionellt och inte personligt.

Jag har lärt mig att gilla läget. Det gör jag emellanåt, samtidigt vil jag inte sänka min ambitionsnivå. Därför gillar jag läget korta stunder, därefter ber jag om mer. Bara det bästa är bra nog - det gillar jag. Funderar mer över denna stora skillnad. Är svensken kanske rädd att sticka ut? Är det rent utav löjligt att vara trevlig? Hindrar oss en konflikträdsla?

Åter till USA. Färskt i minnet har jag hur en kille i 20-årsåldern lär en kille i samma ålder hur det funkar på kaféet han snart ska börja jobba på. De byter soppåsar, torkar rent och snyggt och välkomnar besökare. Jag ser en stolthet och den erfarne berättar med stort engagemang för den nya som lyssnar intresserat och frågar. Något liknande har jag aldrig sett i Sverige. Kanske tycker du att jag överdriver, och undrar "vad spelar det för roll egentligen"? Stor tycker jag, för i varje möte sker en påverkan i varandras liv. Vi kan göra positiva avtryck - hela tiden, något vi alla vinner på, alla timmar under dygnet.

Ha en bra julvecka och ge varandra service i juletid. Gör ditt yttersta för att göra medvetna val, som gör att det blir bra för dig själv och de i din omgivning. För så är det, det du och jag gör - det gör faktiskt skillnad!