Tina Thörner och jag!

I våras fick jag ett erbjudande. ”Vad tror du om att köra ett seminarium med Tina Thörner? Vi ska arrangera en halvdag tema motivation och försöker hitta någon som passar. Jag tror att du skulle passa, vad tror du själv och skulle det vara intressant för dig?”. Redan då hade jag satt mitt mål, 2012 – då ska jag slå igenom som föreläsare. Kanske förstår du min reaktion, att föras samman med en kändis det är en möjlighet. Jag ville svara ja direkt och jublade inombords, men hejdade mig. Vem är Tina Thörner? Jag visste lite om rally, men ville veta mer. Research följde och en vecka senare svarade jag ja. Mitt varumärke var i gott sällskap och tillsammans skulle vi bjuda på en bra eftermiddag. Samtidigt satte jag målet att få samma betyg som Tina på utvärderingen.

I onsdags var det plötsligt dags. Tiden har rusat och jag fick i sista stund ihop min föreläsning om motivation. Upplägget var följande: Tina skulle inleda med 1,5 timme och därefter skulle jag köra 1,5 timme. Därefter skulle vi avsluta tillsammans och svara på publikens frågor. Jag var laddad, ville verkligen lyckas och längtade tills klockan var ett och eftermiddagens seminarium skulle starta. Väl på plats träffade jag Tina. Vi har träffats två gånger tidigare, inför evenemanget. Hon är fantastisk! Varm, energisk, positiv, kvicktänkt och rolig, med ett ord: SJÄLVKLAR. I mötet berättar Tina att hon dagen innan föreläst i Vara, för 500 personer - och dragit över tiden med 1,5 timme. De fick aldrig nog utan ville bara ha mer.

När folk kom och satte sig ner gick Tina rad efter rad och hälsade på alla. För henne helt självklart. Rad för rad spreds en skön känsla och höga skratt. Publiken var minst sagt förväntansfull. Vad gjorde jag? Skulle jag härma henne eller skulle jag vara Linda? Jag valde att vara Linda och satt ner på scenen och såg mig omkring. Log till de jag mötte och sade hej till några. Sedan var klockan ett och vi båda presenterades på scen. Publiken fick se vem jag var, därefter klev jag ner och lämnade över till 90 tempofyllda minuter med mängder av skratt och beundrande blickar. Själv satte jag mig längst bak och lyssnade, det var första gången jag fick se Tina Thörner föreläsa - och vad hände? Jo, minut för minut insåg jag hur hon höjde ribban för mig. Den längtan jag haft så länge började omvandlas till prestationsångest. Var det oväntat eller väntat? Högst väntat, jag hade förberett mig på just detta, för förr hade jag verkligen problem med att jämföra mig och tappa greppet, men så var det inte längre. Den lilla släng jag fick på plats kunde jag med lätthet hantera, men eftersom jag insåg igenkänningen i detta beslöt jag mig, vid planeringen av min föreläsning, att använda det i mitt upplägg. Alla kan identifiera sig med att ta vid efter någon som lyft taket och själv riskera att det ska falla in.

"Jag har verkligen längtat, åh vad jag har velat föreläsa med Tinas länge!" Rösten svajar, kroppsspråket är hop hållet och jag stakar mig fram. "Och nu är det dags - men jag vet inte, Tina är fantastisk och ni verkligen avgudar henne. Det har jag märkt. Självklart har ni kommit för att lyssna på Tina och nu är ni tvingade att lyssna på mig. Det är tänkt att jag ska prata om motivation, men jag har tappat min egen, jag vet inte om jag vill föreläsa. Jag är inte lika bra och vill inte göra er besvikna, det förstår ni väl?! Vad säger du Tina, kan inte du komma upp och köra ett pass till?" Nu skruvar de på sig i publiken, samtidigt som SJÄLVKLARA Tina kommer till undsättning. Det är knäpptyst och jag får en lång kram av Tina. Därefter säger jag tack och kliver ner. 

I klivet ner rundar jag Tina och gör en omstart. "Gick ni på det?" Rösten är stadig och kroppsspråket tryggt. Jag är plötsligt SJÄLVKLAR och de som obekväma hållit andan släpper den och skratt fyller salen. "Så har jag slutat göra, jag jämför mig inte och sänker mig inte, inte nu längre. Jag har makten över min motivation, på samma sätt som ni har det över er." Sedan pratar jag om mitt, på mitt sätt och när passet är slut får jag enorma applåder. Sedan får jag för första gången frågan om det går bra att bli fotograferad tillsammans med mig. Stolt säger jag ja och det fortsätter. Flera kommer fram och säger "otroligt bra, riktigt bra, följt av frågan: varför har man aldrig hört talas om dig?".  Jag njuter och gör det än mer då vi får toppbetyg. Jag gjorde min grej och gjorde det bra. Att lära: sätt höga mål och jobba för att uppnå dem. Det kan även du lyckas med. Ge dig sedan bra förutsättningar! Gör det genom att tycka att du är bra oavsett vad du levererar och jämför dig inte med andra. Gör din egen grej, precis som jag gjorde min. Det kan du och när du gör det växer du till den du själv vill vara - inte till någon kopia av någon annan.

Slutligen, från San Fransisco denna gång, där jag är på semester: gör ditt yttersta för att göra medvetna val, som gör att det blir bra för dig själv och de i din omgivning. För så är det, det du och jag gör - det gör faktiskt skillnad!