Säg nej till ätstörningar och mental ohälsa!

För en vecka sedan föreläste jag för skidgymnasietränare. De kom från både Sverige och Norge. Det de ville var att få tips om hur de bättre kan förebygga ätstörningar och mer medvetet agera om någon drabbas. Mina erfarenheter av bulimi, som uppstod när jag gick på skidgymnasiet, visste de om och det var anledningen att jag anlitades. Fastän mitt jobbschema var fullt tackade jag ja och klämde in föreläsningen. Jag kunde inte motstå att ge mitt bidrag till något så viktigt.

Jag inledde med en del av min föreställning "från Överlevarlandet till Livslevarlandet". För första gången framförde jag den på ett sätt där mat och träning fick plats, tillsammans med högt ställda krav. I vanliga fall visar jag enbart mina höga krav för att tydliggöra att mat enbart är ett symtom. Inledningen gjorde att de fick förståelse för vad som kan göra att en 16-årig glad och ivrig tjej två år senare går in i en ätstörningsproblematik. Samtliga kände igen de höga kraven från drabbade de mött inom skidsporten. En annan aspekt de kände igen var känsligheten som råder vid 16-års ålder och en flytt hemifrån vilket skidgymnasielivet innebär. De fick också syn på konsekvenser som kan bli om de inte upptäcker ätstörningar i tid. Det då jag gestaltade hur jag fortsatte med mitt destruktivt beteende, hela 10 år efter skidgymnasietiden och slutligen hamnade på behandlingshem. Efter min dramatisering skrev jag tre ord på tavlan. Tankar, frågor och lärdomar.

Efter en stunds prat i mindre grupper, engagerat sådant, bröt jag av. Istället jobbade vi tillsammans. Min tränare från förr, fanns med, liksom en kille som gick på skidgymnasiet samtidigt som jag. Innan hade det känts en aning knepigt, men nu okej. Min gamla tränare frågade: "hur skulle vi ha gjort för att du inte skulle ha blivit sjuk?" Vilken bra fråga. Svårare att svara på. Detta har jag givetvis undrat flera gånger. Det jag kommit fram till är att det skulle ha varit svårt, eftersom jag var en kaxig tjej som hade koll på läget. Som min tränare sa, "du var en pojkflicka som visste vad du ville och var väldigt bestämd". En av många orsaker till mina problem var att jag skulle klara mig själv och var alltför sträng mot mig själv. Jag vantrivdes, längtade hem till Tärna, men tillät mig inte att göra det. Jag misslyckades i skidspåret, blev sjuk och skadad - och dömde mig hårt för det. Jag hade heller inte lärt mig att prata om mina tankar och känslor. Men bita ihop, det kunde jag - och det var precis vad jag gjorde. Allt eftersom trycket inombords ökade var jag tvungen att hitta ett sätt att hantera det jag kände. Jag hittade maten. När vi pratade om mitt öde betonade jag att ingen ska känna skuld, då komplexiteten är stor. Däremot ska vi lära för framtiden. Jag var också noga med att jag berättade om mina erfarenheter. Därför lyfte jag samtalet till en mer generell nivå. Istället för att begränsa samtalet till ätstörningar pratade vi mental ohälsa, att må dåligt själsligt. För även idrottare kan uppleva stress, bli deprimerade, ha ångestproblematik och i värsta fall ta livet av sig. Utifrån alla tankar som uppstod enades vi om att göra en handlingsplan för mental hälsa.

Tydlighet blev ett ledord. De skulle tydliggöra sin träningsfilosofi, där hälsa, balans och trivsel skulle stå i centrum - och skapa förutsättningar för framgång. Både mot elever och föräldrar. De skulle utarbeta ett livshjul att samtala kring för att vidga perspektivet kring skidåkaren och bättre nå fram till de som eventuellt mår dåligt. De skulle tydliggöra hur de ska agera vid misstanke om ohälsa och informera elever och föräldrar om det, samt få ett accept för det. De skulle även knyta upp kompetens inom olika områden och tydliggöra möjligheten att använda dessa. Det för att göra det lika okej att prata med en psykolog/mental coach som att gå till en sjukgymnast eller naprapat. Jag jublade inombords, vilken ambition!

Vad tror du hände inom mig mitt i jublet? Det utspelades en inre konflikt. Jag ville släppa allt jag har i mina händer och hänge mig åt idrottsrörelsen. Säkerställa att ingen hamnar snett. Samtidigt som jag pratade med deltagarna och försökte avrunda förde jag en inre dialog. "Ska jag byta spår?" Svaret kom fort, nej Linda det ska du inte, inte nu, kanske sedan. Du älskar det du gör nu, att utveckla arbetsplatser och få vuxna människor att växa. Det gör dessutom gott för många unga som har föräldrar på arbetsplatser jag jobbar med.

Det var en ödmjuk Linda som avslutade med att berätta hur tacksam jag är över alla de erfarenheter min tid av mental ohälsa medfört. Samtidigt lyfte jag upp min enorma målmedvetenhet och tackade idrotten för den. Slutligen tryckte jag på, sa att det viktiga för oss alla är att göra vårt bästa, det är det enda vi kan. Så när vi sa hejdå kändes det bra. De hade början till en plan som kommer att göra väl.

Ibland tar det emot att prata om jobbiga saker som är eller har varit. Ändå behöver vi göra det - för vår egen skull och för att bidra till förbättringar. Därför, gör ditt yttersta för att göra medvetna val, val som gör att det blir bra för dig själv och de i din omgivning. För så är det, det du och jag gör - det gör faktiskt skillnad!